Att kliva upp på kunskapstrappan – igen

När jag tog mig an uppdraget som rektor på två, helt olika, förskolor för ett par månader sedan trodde jag att jag visste vad jag gav mig in på. Jag hade ju trots allt jobbat som rektor i närapå 20 år innan jag startade by Mineo. Jag kan det här, tänkte jag.

Men så fort jag klev in genom dörrarna insåg jag hur mycket som var nytt. Nya system, nya rutiner, nya kollegor och helt nya sammanhang att förstå. Och mitt i allt fanns känslan av att stå längst ner på kunskapstrappan igen.

Det var först lite ovant. Jag som tidigare varit den som kunde svara på alla frågor, som hade struktur och överblick, stod nu och försökte minnas var katten jag sparade inloggningarna. Det där steget mellan att vara omedvetet okunnig till att bli medvetet okunnig, det är hyfsat ego-dämpande. Men det påminner också om att det är helt okej att inte veta allt direkt. Att det finns rum att växa, fråga och lära utan att känna sig otillräcklig.

När hjärnan visar vad den lärt sig

Samtidigt har de här veckorna även bjudit på något helt annat. En sorts stillsam förvåning. För jag märker hur mycket som har förändrats i mig. Hur mycket jag har läkt de senaste åren efter min utmattning.

För bara några år sedan kändes det till exempel helt omöjligt att åka kommunalt. För många intryck, för mycket ljud. Senare gick det, om jag hade musik i öronen. Och nu? Nu sitter jag där, utan problem, utan minsta obehag.

Samma sak med nya möten, nya pedagoger, nya system. Det är fortfarande utmanande, men inte längre överväldigande. Jag klarar av det på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt för några år sedan. Det är som att min hjärna långsamt byggt upp styrka och tålamod, och varje litet steg känns som en påminnelse om att återhämtning och läkande verkligen är möjligt.

Jag märker också hur min förmåga att hålla fokus och prioritera är helt annorlunda än tidigare. Jag kan känna när jag behöver pausa, reflektera eller ta ett steg tillbaka och det är inte något jag tog för givet förr. Det ger en sorts inre stabilitet som jag tar med mig i varje möte och varje beslut.

Att lära nytt med lugn i kroppen

Det mest oväntade under dessa veckor har nog ändå varit hur lugn jag känt mig. Trots allt nytt, trots intensiteten, trots det ständiga lärandet. Jag har inte känt den där välbekanta stressen eller nervositeten som ofta kommer med nya utmaningar. Istället har jag känt en sorts nyfiken närvaro.

Jag har också fått syn på hur viktigt det är att våga fråga och att låta sig själv vara i processen. Jag behöver inte kunna allt direkt. Jag kan ta in i små portioner, observera, ställa frågor, reflektera och det räcker. Det är en befriande känsla att inse att erfarenhet inte alltid handlar om att ha svaren, utan om att våga gå in i situationen med öppet sinne och ett fokus på att lära.

Och mitt i allt detta märker jag något annat: hur mycket glädje som finns i att möta människor i vardagen. Kollegor som delar med sig, barn som överraskar, pedagoger som engagerar sig fullt ut. Små ögonblick som ger energi mitt i allt det nya. Jag inser att det är just dessa stunder som bygger den största kompetensen där relationer, närvaro och empati blir en del av kunskapstrappan, lika mycket som fakta och rutiner.

Att stå på kunskapstrappans lägre steg är inte längre något hot. Det är en möjlighet. En chans att växa, utvecklas och lära känna sig själv på nytt. Och kanske är det här det mest värdefulla av allt.  Att se att man kan lära, växa och samtidigt hålla sig lugn och närvarande, även när livet ställer nya krav. 

Jag behöver inte kunna allt direkt. Jag behöver bara vara nyfiken, närvarande och öppen för att lära.