Mellan stress och stillhet – tankar från en sommar i hemtjänsten

Den här sommaren har jag klivit in i en värld som många av oss känner till på håll, men få får uppleva från insidan: hemtjänsten. En arbetsplats som bokstavligen är utspridd över hela stan, där varje arbetsdag är som att bläddra i en bok med lika många kapitel som adresser.

Det har varit en påminnelse om något jag redan visste, men som är lätt att tappa bort i vardagens brus, att det finns en värld av erfarenheter, klokskap och livshistorier i varje människa. Jag har mött berättelser som spänner över krig, kärlek, barnuppfostran och mod att börja om.

Det har också funnits stunder av frustration. Inte över de äldre, tvärtom, utan över hur lite tid och utrymme det ibland finns för det mänskliga mötet. Scheman som är pressade in i minsta minut, besök som ska klaras av snabbt för att hinna vidare. Och där, mitt i all effektivitet, finns människor som behöver mer än bara hjälp. De behöver se någon i ögonen, känna att de blir hörda och att deras liv fortfarande spelar roll.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur paradoxalt det är. Vi talar ofta om värdighet i äldreomsorgen, men värdighet tar tid. Att mötas på riktigt tar tid. Att hinna se och bekräfta en människa tar tid. Ändå är tid just det vi så ofta saknar. 

Det som inte syns i statistiken

Det som inte syns i statistik eller arbetsplaner är hur det känns att sitta en stund vid köksbordet och höra någon minnas sitt bröllop en sommarkväll för över 60 år sedan. Eller att hålla en hand när sorgen över en förlorad livskamrat gör sig påmind. De stunderna mäts inte i antal minuter men de gör hela skillnaden.

För varje person jag möter blir jag mer övertygad om att äldrevården behöver ses som mer än en tjänst. Det är ett relationsarbete. Ett möte mellan människor, där värme, respekt och nyfikenhet är minst lika viktiga som omsorg och praktisk hjälp.

Jag tar också med mig hur otroligt mycket humor och livskraft det finns, även i hög ålder. De små skämten, glimten i ögat, de kreativa lösningarna på vardagsproblem. Det är en påminnelse om att hög ålder inte är slutet på livet. Det är en fortsättning, med nya kapitel och nya insikter.

Och kanske är det just här hemtjänstens största värde finns. I att se människan bakom åldern, att lyssna lite längre än schemat egentligen tillåter och att låta varje möte få vara unikt. För det är i dessa möten som både den äldre och vi som arbetar växer. Som människor.

Människan bakom listan

Det är lätt att se hemtjänsten som en lista av uppgifter: omvårdnad, mat, städ, dusch. Men varje punkt på listan är en människa. En människa med minnen, drömmar, oro och behov av att bli sedd. Det är något jag burit med mig från varje arbetsdag, att de där minuterna av genuin kontakt kan vara det mest värdefulla på hela dagen.

Vi kliver rakt in i deras hem, deras privata sfär. Vi möter människors historier, glädjeämnen och sorger. Ibland är vi den enda kontakten de har med omvärlden under en hel dag. Det gör jobbet både vackert och tungt på samma gång. Människor med liv i bagaget 

Jag tänker ofta på hur vi pratar om vården i samhället. Mycket handlar om resurser, scheman och effektivitet. Men i grunden handlar det om relationer. Om att vara närvarande, även om det bara är för en kort stund. Att verkligen se personen framför sig, inte bara uppgiften. 

I slutändan är det just mötet som gör skillnaden. När jag tänker tillbaka på sommaren är det inte arbetsuppgifterna jag minns, utan värmen i rösterna, glimten i ögat och känslan av att få vara en liten del av någons vardag och ibland, någons trygghet. 

De små stunderna som betyder mest

Men mitt i detta finns det också något vackert. Som när en äldre man ler och säger att det känns tryggt när man kommer. Eller när någon skiner upp bara för att du tog dig tid att fråga om hennes blommor i köksfönstret. De små stunderna betyder mer än man kanske tror, både för den som får omsorg och för den som ger den.

Jag lämnar hemtjänsten med blandade känslor. Jag är glad att jag fått vara en liten del av dessa människors vardag, att jag fått både ge och ta emot värme, skratt och livsberättelser. Men jag tar också med mig en stark känsla av att vi som samhälle behöver tänka om. Hur  kan vi skapa mer utrymme för det mänskliga mötet i vården av våra äldre?

För i slutändan är det just det som gör skillnad. Inte bara hur snabbt vi hinner göra insatserna, utan hur närvarande vi är medan vi gör dem.