Om att få vara mänsklig, även när vi faller

Det finns en låt som har följt mig länge. Den har alltid talat till mig, inte för att den ger svar, utan för att den sätter ord på en känsla jag tror många av oss bär på. Känslan av att bli upplyft, sedd och bekräftad, och samtidigt rädslan för vad som händer den dag vi snubblar.

För ibland hamnar vi där, lite högre upp än vi egentligen känner oss bekväma med. Andras förväntningar, våra egna ambitioner, bilden av att vara den som har koll, som orkar, som levererar. Det kan se ut som trygghet, men ofta är det skört. För vad händer om vi tappar balansen?

Jag möter många människor som bär på just den oron. Tanken att ett misstag ska rasera allt. Att ett snedsteg ska bli ett bevis på att man egentligen inte duger. Som om vi måste vara konsekventa, starka och rätt hela tiden för att få höra till.

Men sanningen är ju att vi är människor. Och människor faller ibland.

Vi gör val som inte blev som vi tänkt. Vi reagerar istället för att svara. Vi sårar, missförstår, tappar riktning. Inte för att vi är dåliga, utan för att vi lever, lär och bär med oss erfarenheter som ibland tar över. Det är inte ett misslyckande. Det är en del av processen.

Det som ofta gör mest ont är inte själva fallet, utan det som kommer efter. Blickarna. Tystnaden. Hur vi, eller andra, börjar hålla fast vid det som gick fel. Som om det vore hela sanningen om oss. När misstag används som måttstock och när det inte finns utrymme för försoning, utveckling eller nyanser, då krymper vi lätt inombords.

När samhället dömer oss för att vi behöver vila

Tänk att det är helt accepterat att stanna hemma när kroppen inte orkar. Förkylning, feber, stukad fot – då finns det förståelse och utrymme för återhämtning. Men när det gäller vårt psyke är det annorlunda. Att behöva dra sig tillbaka efter en stressig period, att säga “idag orkar jag inte” eller att ta tid för återhämtning, ses ofta som ett tecken på svaghet.

Det är något som skapar en oro i oss. Vi jämför oss med förebilder som alltid verkar hålla ihop. Vi pressar oss själva för att inte hamna utanför. Och konsekvensen är att många går runt med en konstant vaksamhet, en inre anspänning som egentligen inte gör någon nytta.

Det är här vi behöver förändra samtalet. Psykisk hälsa är lika viktig som fysisk hälsa. Ibland viktigare. Att få vila när själen eller hjärnan är överbelastad är inte ett privilegium, det är en nödvändighet. När vi börjar normalisera detta, både för oss själva och i våra relationer, skapas större utrymme för att våga vara mänskliga. 

Att ta ansvar utan att bära skam

Jag tror starkt på att ta ansvar. Att kunna se sin egen del, äga den och göra annorlunda framåt. Men ansvar är något helt annat än skam. Skam låser fast, ansvar öppnar för rörelse. Och när vi fastnar i oförlåtelse, mot oss själva eller andra, hamnar makten någon annanstans än där den hör hemma.

Kanske är det därför så många av oss går runt med en ständig vaksamhet. En inre anspänning. En rädsla för att falla. För om fallet betyder att vi blir mindre värda, mindre älskade, mindre accepterade? Ja, då gör vi allt för att hålla oss uppe.

Men tänk om vi istället kunde tillåta oss att vara mer mänskliga.

Tänk om vi kunde se fallet som en del av vägen, inte som slutet. Som ett tillfälle att stanna upp, lära, justera och fortsätta. Lite klokare, lite mjukare. För styrka sitter inte i att aldrig tappa fotfästet, utan i att våga möta sig själv även när man gör det.

Vi behöver fler rum där det är okej att snubbla. Fler relationer där vi inte reduceras till våra misstag. Och kanske allra mest, en inre hållning där vi minns vårt värde även när vi inte är på topp.

Styrka sitter inte i att aldrig tappa fotfästet, utan i att våga möta sig själv även när man faller. Att våga vila, att våga erkänna när något är tungt, att våga lyssna på sin egen kropp och sitt eget sinne. Ju mer vi accepterar vår mänsklighet, desto mer kapacitet får vi att finnas där för andra.

För vi är inte här för att vara perfekta.

Vi är här för att vara mänskliga.

Ps. Om du är nyfiken på vilken låt jag refererar till hittar du den här: 

https://open.spotify.com/track/1HbA4N1MiOsPthALesGFR1?si=yoQbSHY3Q_SLqMWQn2P7HA