Stå kvar när det skaver – om att grunda sig i sitt eget värde

Ibland kommer livet och säger: “Nu får du prova hur stark du verkligen är.” Den här veckan har varit just en sådan påminnelse för mig. Jag har fått stå kvar i situationer där både osäkerhet och ifrågasättande dykt upp, och där det varit frestande att vika sig, bli osäker eller tvivla på sig själv.

Att stå kvar handlar inte om att vara envis för envishetens skull. Det handlar om att grunda sig i sitt eget värde, påminna sig själv om vad som är sant och vad som faktiskt är ens ansvar. När andra människor projicerar sina egna osäkerheter, rädslor eller behov på oss, kan det skapa både oro och förvirring. Men ju bättre vi känner oss själva, ju tydligare vi vet vårt värde och våra gränser desto lättare blir det att inte sugas in i deras turbulens.

När det egna ansvaret möter osäkerhet

Det är inte alltid lätt, särskilt när vi ställs inför områden där vi själva har mindre kunskap. Vi tvivlar på oss själva, jämför oss med andra och känner oss sårbara. Men just då öppnas också en möjlighet att växa. Att söka kunskap, ställa frågor och utmana sin egen trygghetszon. Varje steg vi tar i riktning mot förståelse och tydlighet är ett steg mot både kompetens och inre styrka.

Jag har sett samma dynamik hos människor jag coachat. En kollega har fått stöd att stå kvar när hon känt sig utsatt eller förminskad. I sin tur har hon kunnat coacha andra, som möter situationer där föräldrar eller kollegor ibland projicerar frustration och krav på dem. Det är ett slags kedjereaktion.  När vi lär oss att stå stadigt i vårt eget värde, blir vi också förmögna att guida andra att göra samma sak.

Att grunda sig själv är en styrka

Det finns en särskild kraft i att stanna kvar när det är tufft, i att möta motstånd med lugn och tydlighet. Det är inget som händer av sig själv. Det kräver reflektion, självmedvetenhet och mod. Och det ger oss något värdefullt. En inre stabilitet som inte kan tas ifrån oss. När vi grundar oss i vårt eget värde, blir vi mindre sårbara för andras projektioner, mer närvarande i våra beslut och starkare i våra relationer.

Så kanske handlar det inte om att undvika tuffa situationer, utan om att lära oss stå kvar i dem. Att andas, känna efter, veta vad som är vårt ansvar och vad som tillhör någon annan. Att acceptera att vi inte alltid har alla svar, men att vi alltid har vårt eget värde att stå på. Och det, mina vänner, är en kraft som bär långt.