Relationen till sig själv när ingen ser

Det blir alltid lite tystare när dörren går igen bakom någon man tycker om. Min dotter har packat resväskan full av sommarkläder och drömmar om grekiska stränder, medan jag packar upp något helt annat här hemma: de där stunderna av ensamhet som både kan kännas som balsam och som en prövning.

För när ingen ser mig, vem är jag då? När ingen frågar vad jag tänker på, ingen ropar från köket eller stör min koncentration med frågor om allt mellan himmel och jord. Vad fyller jag tystnaden med? Det är märkligt hur något så efterlängtat som egentid kan kännas både befriande och lite ovant, nästan skrämmande.

Jag märker hur relationen till mig själv dyker upp extra tydligt just nu. De där små tankarna som annars kan drunkna i vardagsbruset får fritt spelrum. Vissa dagar är det skönt, som en lång utandning där kroppen får sjunka ner i soffan utan krav på prestation. Andra dagar märker jag att den där inre rösten behöver lite mer omsorg. Den kan bli både krävande och dramatisk när ingen annan är hemma och drar fokus.

Jag inser hur lätt det är att hålla sig själv sysselsatt bara för att slippa lyssna inåt. Plötsligt känns det logiskt att sortera garderoben, planera om vardagsrummet eller börja på tre nya projekt. Som om tystnaden är för stor att bara vila i. Som om det finns något där inne som behöver mötas, men som man helst går ett varv runt kvarteret för att slippa springa på.

Att hålla sig själv sällskap

Kanske är det just detta som är konsten: att kunna vara sitt eget sällskap. Att stå ut med de där delarna av sig själv som inte alltid är bekväma eller snälla. Att inte genast sträcka sig efter telefonen för att döva tankarna med någon annans liv i små fyrkanter.

Jag övar på det. Mellan hundpromenader, intensivt pluggande och en halv planerad städning som aldrig blir klar. Jag försöker vara en vän till mig själv, på riktigt. Någon som säger "det är okej, det räcker så här" när prestations-Nisse viskar att jag borde göra mer av min fria tid. Någon som påminner mig om att ensamhet inte alltid betyder tomhet, ibland betyder det att vi får plats att höra vår egen längtan igen.

En stilla påminnelse

Kanske är det så: att relationen till sig själv är den som syns allra minst utåt, men hörs allra högst inåt. Och de veckor när vi är ensamma med oss själva, är det just den relationen som får chans att växa. Om vi låter den.

Att ta en stund och lyssna in: Vad behöver jag nu? Vad vill jag ge mig själv? Och hur kan jag bli lite mer av min egen vän, också när ingen annan ser?

Så jag tar en kopp te, slår av notiserna och hämtar en filt. Låter tankarna landa en stund. Någonstans där i stillheten påminns jag om att det ibland är just i ensamheten som vi blir lite mer hela.