När Prestations-Nisse knackar på…

Jag läser just nu en kurs i retorik. Den är rolig, intensiv och helt frivillig. Något jag valt för att det känns kul och utvecklande, inte för att jag måste. Ändå märker jag hur något i mig vaknar till liv när jag får höra att det gått bra. En slags inre applådsugen figur reser sig i stolen och viskar: “Om du ändå fått VG på de här tre presentationerna… tänk om du kunde få VG på hela kursen?”

Prestations-Nisse är tillbaka.

Han är inte ny. Han har hängt med länge. Ibland sitter han tyst i ett hörn, ibland tar han över hela rummet. Och trots att jag inte längre bygger min självkänsla på prestationer, så har han en förmåga att smyga sig in genom minsta lilla springa. Särskilt när jag blir bekräftad.

Det börjar ju så oskyldigt

För mig började det med tre presentationer. Jag hade knappt tid att förbereda mig, men gjorde dem ändå. Det gick bra. Väldigt bra, faktiskt. Och istället för att luta mig tillbaka och känna mig nöjd, började det rassla igång: “Hur ska jag toppa det här? Kan jag behålla det där betyget? Borde jag lägga in en extra växel nu?”

Det låter kanske ambitiöst och sunt. Men det är inte alltid det. För i samma stund som Prestations-Nisse kliver in och tar över, börjar något annat försvinna. Lekfullheten. Lusten. Den där känslan av att göra något bara för att jag vill, inte för att jag måste bevisa något.

Att möta sin inre gaspedal med vänlighet

Jag tror många av oss har en Prestations-Nisse inom oss. Det är den där delen som tror att vår värdighet sitter i våra resultat. Som vill springa lite snabbare, vara lite duktigare, få ett kvitto på att vi duger. Gärna svart på vitt. Och det behöver inte vara fel i sig. Men om vi inte är medvetna om när den delen tar över, så är det lätt att vi förlorar kontakten med det som egentligen spelar roll.

Så hur gör man då, när Nisse knackar på?

För mig handlar det om att stanna upp. Känna efter. Le lite ömt åt honom. Säga: “Tack för din entusiasm, jag ser att du vill mig väl. Men det här gör jag inte för betygets skull. Det här gör jag för att jag vill växa, i min takt.”

Och att påminna mig själv.

Jag är redan värdefull.

Med eller utan VG.