När livet går i flera hastigheter samtidigt

– om att hålla ihop under intensiva perioder med en hjärna som vill ta det lugnt

Ibland kommer allt på en gång. Kurser, jobb, samtal, avslut och nystarter. Som om livet samlat på sig uppgifter och nu tömmer hela listan på en vecka. Och mitt i det där: jag. Med en hjärna som helst vill beta av saker i lugn takt, ett nervsystem som minns hur det var att krascha, och en längtan efter balans även när kalendern säger något helt annat.

Jag har tänkt mycket på det här på sistone. Hur man håller ihop när man egentligen inte är byggd för tempo. När man vet att kapaciteten finns, men att kostnaden för att tänja på gränserna blir för hög om man inte lyssnar. Hur gör man då? När det inte går att backa ur, men man inte vill bli överkörd?

För mig handlar det ofta om små, nästan osynliga justeringar. Att landa för en stund i något stilla, även om det bara är två minuter med slutna ögon. Att påminna mig själv om att det är okej att känna mig splittrad, att det inte är ett misslyckande utan ett helt naturligt svar på för mycket input. Och att försöka hålla kvar kontakten med mig själv, även när tempot är högt.

Att ha varit utmattad förändrar något i grunden. Man lär sig läsa signaler tidigare. Man vet vad det kostar att ignorera kroppen. Och man blir kanske lite mindre benägen att romantisera stress, även när man tillfälligt behöver prestera. Det är en annan slags styrka. Att bromsa mitt i farten och fråga: vad behöver jag just nu?

Att inte tappa bort sig själv

Det svåraste är inte alltid själva arbetet, utan känslan av att tappa kontakten med sig själv när allt snurrar. När dagarna går i ett och man plötsligt inser att man inte andats ordentligt sedan i måndags. Det är så lätt att köra på med autopiloten och särskilt om man är van att vara stark, van att lösa, van att leverera.

Men för mig är det inte längre ett alternativ att köra slut på mig. Jag har varit där, jag vet vad det kostar. Så jag försöker påminna mig: det är okej att inte hinna allt. Det är okej att skjuta upp, att förenkla, att säga nej. Det är inte ett tecken på svaghet, det är en form av inre ledarskap. Självledarskap på riktigt.

Ibland handlar det om så enkla saker som att sätta ett alarm för att ta en paus. Att gå ut barfota i trädgården en stund. Att inte boka in ett enda möte på eftermiddagen om jag vet att hjärnan redan är mätt. Det är ingen quick fix men det hjälper mig att fortsätta i mitt tempo, inte någon annans.

Att våga växa i sin egen takt

När det är mycket på gång samtidigt är det lätt att jämföra sig med andra, särskilt i tider av prestation och avslut. Någon annan verkar klara allt, varför stapplar jag? Men just där försöker jag påminna mig om att min process får ta tid. Jag behöver inte vara effektiv, jag behöver vara ärlig. Och när jag är det, händer något vackert. Då kan jag också se det jag faktiskt gör, och inte bara det som är kvar.

Att våga växa långsamt, även i ett snabbt flöde, är kanske en av de viktigaste färdigheterna jag lärt mig de senaste åren. Det betyder inte att jag aldrig gasar, men att jag vet när det är dags att växla ner. Att jag lärt mig känna skillnaden mellan ”nu kör vi” och ”nu flyr jag från mig själv”.

Och kanske är det just där styrkan bor. Att kunna stå kvar, mitt i intensiteten, och ändå vara varsam med sig själv. Att hålla ihop utan att bita ihop. Att orka fortsätta för att man tagit hand om sig, inte trots att man inte gjort det.