Växa långsamt – om att inte skynda sin egen utveckling

Det är något vackert med saker som får ta tid. Som inte pressas fram. Som växer i sin egen rytm, rotar sig i stillhet och sträcker sig först när det känns tryggt.

Jag har tänkt mycket på det där, hur vi människor ofta pratar om personlig utveckling som något linjärt och snabbt. Som om det fanns ett tydligt före och efter. Som om vi borde vara klara med vissa saker vid en viss ålder. Starkare, klokare, mer balanserade, mer “färdiga”.

Men jag har slutat tro på det.

För varje gång jag försökt forcera min egen process – skynda igenom en sorg, prestera fram en insikt, stressa mig till något slags inre lugn – har det slutat med att jag gått vilse. Eller kraschat. Eller blivit hård mot mig själv, när jag egentligen behövde det motsatta: vänlighet, tålamod, tid.

Vi växer i spiral, inte i raketfart.

Jag ser det i samtal med människor också. Någon som brottas med en livskris, som vill förstå, hitta svar, “bli klar”. Och ibland är mitt enda uppdrag att hålla i, stå bredvid och viska: du får vara här. Det får ta tid.

Och jag vet, det är svårt. I en värld där allt ska gå fort, där utveckling ofta likställs med prestation, kan det kännas frustrerande att inte vara “framme”. Men kanske är det just där vi växer som mest. I mellanrummen, i osäkerheten, i pausen innan vi vet.

Det är ingen svaghet att växa långsamt. Det är en visdom. En sorts stilla styrka.

Så om du just nu befinner dig mitt i något du inte kan skynda dig igenom, en förändring, en process, en sorg, en ny början, kanske du kan vila lite i tanken att du inte är sen. Inte fel. Inte bakom.

Du är precis där du ska vara.

Att inte veta – och våga stanna kvar

Det kan kännas hotande att inte ha svar. Att inte veta vart vi är på väg. Men ibland är själva ovissheten en del av läkningen. Det är där vi får syn på vad som är viktigt för oss, vad som skaver, vad vi längtar efter. I tystnaden kan något nytt börja formas men bara om vi vågar stanna kvar i den.

Jag tror att vi underskattar det stilla mellanrummet. Det som ofta kallas "paus", "vila" eller till och med "stagnation". För tänk om det egentligen är där allting börjar gro? Tänk om våra viktigaste insikter kommer när vi slutat jaga dem?

Att växa långsamt handlar också om att ge sig själv tillåtelse att inte prestera fram förändring. Att ibland få vara i sin mänsklighet utan att ständigt försöka optimera den.

När livet växer med oss

För mig handlar personlig utveckling allt mer om livsutveckling. Om att växa tillsammans med livet, snarare än att försöka kontrollera det. Det handlar om att låta det som händer få påverka mig men inte förstöra mig. Att låta det som gör ont få mjuka upp mig, snarare än att göra mig hård.

Kanske är det också en fråga om tillit. Tillit till att jag har det jag behöver för att ta nästa steg, när jag är redo. Tillit till att även det jag inte förstår än har en plats i min resa. Och tillit till att långsamhet inte är ett hinder, utan en riktning.

För ju mer jag växer, desto mer inser jag att det inte är bråttom. Det viktiga får växa fram i sin egen takt. Jag behöver inte forcera. Jag behöver bara finnas, och vara närvarande.

Och kanske är det just det som är att växa. Inte att bli något nytt, utan att långsamt bli mer och mer sig själv.