Självmedvetenhet – ett liv i rörelse

Jag tänker på självmedvetenhet som en stig vi sakta men säkert vandrar. Kanske börjar vi alla någonstans på samma plats. Ett spädbarn som inte vet att det är en egen person, skild från sin mamma eller världen omkring. Först är allt bara upplevelser. Känslan av hunger. Ljudet av röster. Tryggheten i en varm famn. Sedan, sakta, växer något fram. En första glimt av ett "jag". Kanske när barnet ser sig själv i spegeln, eller när hen säger sitt eget namn. Är det då självmedvetenheten föds?

Men är det en linjär resa? Nej, jag tror inte det. Jag tror att självmedvetenheten utvecklas som tidvattnet, den rör sig fram och tillbaka, växer till och drar sig undan beroende på var vi är i livet, vilka erfarenheter vi bär, hur trygga vi känner oss. I vissa stunder är vi fullt vakna i oss själva. Vi ser våra mönster, våra val, våra drivkrafter. I andra stunder är vi omedvetna. Vi agerar på autopilot, styrda av gamla överlevnadsstrategier eller av yttre krav vi inte ens ifrågasätter längre.

Självmedvetenhet kräver trygghet – och mod

Jag tror att medvetenhet ofta är kopplad till trygghet. När vi känner oss tillåtna, speglade och hållna av andra, då blir det lättare att se oss själva tydligt. Men i stress, press, sorg eller rädsla grumlas sikten. Vi faller tillbaka i invanda reaktionsmönster. Kanske är det också ett slags skydd – att vi förlorar delar av vår medvetenhet för att orka med livet just då.

Det betyder att självmedvetenhet inte bara handlar om insikter. Det handlar om närvaro. Om mod. Om att våga vara i kontakt med det som är även när det är smärtsamt. Självmedvetenhet kan vara både en gåva och en börda. För ju mer vi ser, desto mer ansvar får vi också. För våra val, våra relationer, vår påverkan.

En fråga jag ofta återkommer till är: kan man välja att bli mer medveten? Jag tror det. Men jag tror också att det ibland kräver en inre beredskap. För vissa väcks självmedvetenheten genom en kris, ett uppbrott, en förlust, en livsomvälvande händelse. För andra sker det gradvis, genom samtal, terapi, meditation eller bara genom att leva och vara nyfiken.

Medvetenhet förändras – och fördjupar

Jag har också sett hur självmedvetenheten förändras med åren. När jag var yngre handlade det mycket om att förstå vem jag är. Jag sökte ord som kunde beskriva mig: känslig, stark, analytisk, kreativ. Jag ville passa in, bli förstådd, hitta min plats. Men med tiden har fokus skiftat. Idag är det mer intressant hur jag är i mötet med andra, i relation till världen. Hur mina val speglar mina värderingar. Det handlar mindre om etiketter, och mer om närvaro och ansvar.

Det som också vuxit är min ödmjukhet inför att jag inte alltid ser mig själv klart. Det finns blinda fläckar. Det finns delar jag inte vill se, eller ännu inte förstått. Och det är okej. För kanske handlar inte självmedvetenhet om att bli färdig utan om att fortsätta vara nyfiken. Att våga möta sig själv, om och om igen, i både ljus och mörker.

Så åt vilket håll utvecklas medvetenheten? Jag tror att den kan växa hela livet, men bara om vi är villiga att lyssna. Att stanna upp. Att våga se, även det som skaver. Ibland behöver vi kanske förlora oss själva en stund för att förstå hur värdefullt det är att hitta tillbaka.

För mig handlar den djupaste självmedvetenheten inte om analys utan om relation. När vi ser oss själva i andras ögon, och samtidigt speglar dem med värme och sanning. Självmedvetenhet är inte ett mål. Det är en relation. Med sig själv. Med livet. Med andra. Och kanske är det först när vi vågar vara både medvetna och mänskliga som vi verkligen börjar leva.