Finns godhet och ondska – på riktigt?

Jag minns när jag som barn hörde vuxna prata om "onda människor". Det var ofta i samband med nyheter om krig eller våldsbrott, och jag minns att det lät så… slutgiltigt. Som om en människa kunde definieras helt utifrån något hon gjort. Eller ännu värre, något hon är. Jag kände ett tydligt motstånd redan då. För jag såg ju att vuxna kunde göra dumma saker trots att de i grunden var snälla. Och att de kunde göra snälla saker, även när de var arga, ledsna eller rädda. Det var inte svartvitt. Det var mer… mänskligt.

Samtidigt har jag alltid burit med mig en stark känsla av att vissa handlingar är fel. Det gör ont att se någon bli illa behandlad. Det är något i kroppen, i magen, i hjärtat som protesterar. Det känns som att kroppen vet. Och det är viktigt att lyssna på det. Så kanske existerar godhet och ondska, men inte som egenskaper man är, utan som krafter man kliver in i eller ut ur.

Riktningar, inte etiketter

Jag tänker ofta på godhet och ondska som väderstreck. De är riktningar snarare än tillstånd. Som människor rör vi oss ständigt. Vi väljer, agerar, påverkas. Och det vi gör för oss själva och varandra kan antingen bygga upp, eller bryta ner. En människa som ljuger, kränker eller skadar andra beter sig destruktivt, det går inte att kalla det något annat. Men jag har också förstått att bakom varje destruktiv handling oftast finns en sårad människa. Någon som försöker få kontroll, trygghet, makt. Kanske för att de själva en gång varit maktlösa. Det gör inte handlingen mindre skadlig, men det gör den mer begriplig. Och just den skillnaden, mellan att förstå och att ursäkta, är viktig.

För när vi kallar någon ond, stänger vi dörren till förändring. Vi låser fast personen i en etikett. Men när vi vågar se det komplexa, det mänskliga, öppnar vi för förståelse, ansvar och utveckling. Jag tror inte det handlar om att förminska konsekvenserna av destruktiva handlingar. Tvärtom. Men jag tror på kraften i att hålla både ansvar och empati samtidigt.

En inre kompass

Vad som är gott och ont är inte alltid enkelt att avgöra. Vissa säger att det finns universella moraliska lagar, andra att moral är relativ. Jag tror att båda perspektiven har sin plats. Det finns något djupt mänskligt i att reagera på lidande. Vi känner när något skaver. När någon behandlas orättvist. När ett barn gråter och ingen tröstar. Det spelar ingen roll vilket språk vi talar, kroppen vet. Men vi formas också av olika kulturer, berättelser och normer, och därför tror jag att det är viktigt att skapa en egen inre kompass. En kompass som bygger på närvaro, självkännedom och mod.

Ibland tänker jag att ondska inte alltid är aktiv illvilja utan en frånvaro. Frånvaro av empati. Frånvaro av kontakt med det egna hjärtat. Frånvaro av medvetenhet. När vi är stressade, rädda, avstängda eller fångade i gamla sår, tappar vi ofta förmågan att känna med andra. Det är som om vi förlorar tillgången till vår inre moral. Och då kan saker börja ske som vi annars aldrig skulle ha valt.

Det är därför jag tror så starkt på inre arbete. Inte för att bli ”god”, utan för att hitta tillbaka till det vi innerst inne redan vet. När vi landar i kroppen, i oss själva, i vår förmåga att känna med andra då pekar kompassen ofta rätt igen. Då märker vi när något känns fel. Och vi får möjlighet att välja annorlunda.

Att göra gott handlar inte alltid om att vara snäll. Det handlar inte om att undvika konflikter eller att säga ja till allt. Ibland är godhet att sätta gränser. Att säga ifrån. Att stå kvar, även när det blåser. Att våga hålla någon ansvarig med ett öppet hjärta. Det kräver mod att vara god. Mod att se på sig själv med ärlighet. Mod att fortsätta tro på mänskligheten, trots att vi gång på gång ser exempel på motsatsen.

Så existerar godhet och ondska? Jag tror det. Inte som definitiva identiteter, utan som riktningar vi rör oss mot eller ifrån. Jag tror att vi alla bär båda fröna inom oss. Och att varje dag, i varje val, har vi möjlighet att välja det som leder till mer ljus. Mer närvaro. Mer mänsklighet.