Hur mår de vuxna i barnens värld? – Om psykosocial arbetsmiljö i förskola och skola

Under den senaste veckan har jag varit ute i både förskolor och skolor. Jag har mött engagerade pedagoger, glada barn, starka relationer och en vardag som präglas av hög belastning, stress och en känsla av att ständigt ligga steget efter. Där finns en hel del uppgivenhet. Inte som klagomål, utan mer som ett stilla konstaterande:

"Det är så här det är. Stökigt. Högljutt. Rörigt."

Det gör ont i mig att höra. Inte för att det är något nytt, jag har själv arbetat inom både skola och förskola, jag vet hur det kan vara. Det gör ont för att vi börjat acceptera det som normalt.

Att springa mellan konflikter.
Att känna att man aldrig hinner vara riktigt närvarande, varken med barnen eller med sig själv.
Att dra in på pauser, äta snabbt, planera i farten.
Att sucka högt men ändå bita ihop.
Att göra sitt yttersta för att få dagen att fungera men gå hem med en gnagande känsla av otillräcklighet.

Det här är vad många pedagoger kallar vardag. Men när vardagen ständigt innebär att man balanserar på gränsen till sin egen kapacitet, då behöver vi stanna upp. På riktigt.

Vad innebär psykosocial arbetsmiljö i skolans och förskolans vardag?

Psykosocial arbetsmiljö handlar om hur vi har det tillsammans på jobbet – det sociala samspelet, kommunikationen, arbetsbelastningen och känslan av meningsfullhet och sammanhang. Det är alltså inte "fluff" eller något vi kan ta tag i när det lugnar ner sig. Det är själva grunden för hur vi fungerar som yrkesmänniskor.

Forskning från bland annat Arbetsmiljöverket och Stressforskningsinstitutet visar tydligt att faktorer som bristande stöd, otydliga roller, för hög arbetsbelastning och låg grad av delaktighet har stark koppling till stress, sjukskrivning och psykisk ohälsa. Särskilt i kvinnodominerade yrken som vård, omsorg, skola och förskola.

Det handlar alltså inte om att enskilda pedagoger är "dåliga på att hantera stress". Det handlar om att systemet i sig är på väg att slita ut sina viktigaste resurser: människorna.

Det är dags att sluta bara "hantera"

Ett ord jag ofta hör är "hantera". Vi ska hantera utmaningar, hantera barngrupper, hantera konflikter, hantera föräldrakontakter, hantera vår egen stress. Och visst, visst behöver vi verktyg, men vi behöver också ifrågasätta varför vi ska hantera något som kanske är felkonstruerat från början.

Jag tror att förändring börjar i samtal. Inte i snabba lösningar, inte i ännu en föreläsning eller policy, utan i modiga, ärliga samtal. Samtal där ingen blir uthängd, men där alla får känna sig hörda.

Vad behöver vi prata mer om på våra arbetsplatser? Vad är det vi inte säger högt? Vad är det vi vet, men inte vågar erkänna?

Vi kan göra små förändringar – som får stor effekt

Jag vill vara tydlig.  Det är inte pedagogerna som ska rädda systemet på sin fritid. Men vi kan tillsammans lyfta det som faktiskt fungerar och se vad vi kan påverka, här och nu.

Här är några exempel på förändringar jag har sett göra skillnad:

• Schemalagda mikropauser – korta andrum där man får släppa ansvar, andas, hämta en kopp te utan dåligt samvete.

• Tydlig rollfördelning i arbetslaget – vem gör vad och när, för att minska missförstånd och dubbelarbete.

• Reflektionsstunder i teamet – regelbunden tid för att lyssna in varandras upplevelser och hitta nya sätt att samarbeta.

• Stärkande ledarskap – där chefen ser medarbetarna, följer upp arbetsmiljön och ger utrymme för dialog, inte bara leverans.

Det kan låta litet men det är i det vardagliga vi bygger kultur. Och det är i kulturen vi hittar hållbarhet.

Vi behöver arbetsplatser där vuxna orkar vara närvarande

I slutändan handlar det om barnen. Om deras rätt till trygga, lyhörda vuxna som inte bara "orkar med", utan faktiskt har kraften att möta, se och guida. Det är ingen liten sak. Det är ett samhällsuppdrag.

Men för att det ska vara möjligt behöver vi också vuxna som får må bra. Som får stöd. Som får växa. Som får känna att deras arbete är möjligt, inte bara viktigt.

Vi kommer inte kunna förändra allt över en natt. Men vi kan börja prata. Vi kan börja lyssna. Vi kan börja ge varandra utrymme att andas och därifrån skapa något som faktiskt håller.

Jag vet att det går att förändra en arbetsmiljö inifrån. Det kräver mod. Det kräver ledarskap. Men framför allt kräver det en kultur där det är okej att känna efter och säga ifrån, innan kroppen gör det åt oss.

Jag jobbar dagligen med frågor som rör stress, självledarskap och psykosocial arbetsmiljö. Oavsett om det gäller en liten arbetsgrupp eller en hel organisation så ser jag samma sak om och om igen: När människor får möjlighet att reflektera tillsammans, när tempot får sänkas bara lite, då händer något.

Då börjar vi bygga en arbetsplats vi faktiskt vill gå till.
Och det är precis det våra barn behöver. Vuxna som mår bra, orkar möta och orkar stanna kvar.

Vill du bolla vidare med mig om just ditt arbetslag eller din organisation? Hör gärna av dig. Jag är alltid öppen för samtal, samarbete och nya vägar framåt.

/Anya
byMineo – för en hållbar inre och yttre arbetsmiljö